Varför inget Pulitzerpris för att skriva långfilm? Här är fyra teorier

Än en gång har Pulitzerprisets styrelse beslutat att hålla inne ett pris – denna gång i kategorin filmskrivande. Det ligger i vår natur som journalister att undra varför. När den här nyheten kom ut på gatorna spårade jag upp de tre berättelserna som valts ut som finalister och försökte läsa in eventuella brister i dem som kunde diskvalificera dem som prisvärda. Det är inte så jag gillar att läsa.

Det som följer är inte ett rapporterat stycke utan en övning i tankeläsning. Jag har varit jurymedlem i Pulitzer vid fyra tillfällen – två gånger som juryordförande för allmänna fackböcker, en gång i kommentarsfält och en gång i film. Året jag satt i featureskribentjuryn valde styrelsen att inte välja ut någon av våra tre finalister, utan utsåg en vinnare från en annan kategori, något som de kunde ha gjort i år, men valde att inte göra det. Jag förstår de praktiska begränsningarna och politiken i Pulitzerprocessen och ger dessa kommentarer i hopp om att trösta dem som ägnar sig åt att skriva långfilm.

Låt mig börja med att gratulera de tre finalisterna, deras redaktörer och deras nyhetsorganisationer. Det är glädjande i en tid av krympande nyhetsresurser att se ett sådant exceptionellt arbete:

• Scott Farwell, Dallas Morning News, för en serie berättelser om ett fruktansvärt fall av barnmisshandel och dess fortsatta konsekvenser.

• Christopher Goffard, Los Angeles Times, för en serie berättelser på en ursinnig före detta polis som gick på en hämndlysten nio dagar lång mordrunda.

• Mark Johnson, Milwaukee Journal Sentinel, för en serie berättelser om läkarstudenter och deras koppling till organ som donerats för medicinsk forskning.

Om jag var redaktör för en storstadstidning skulle jag vara hedrad att ha någon av dessa tre skribenter i min stab. Hade någon av dem erövrat ett Pulitzerpris, skulle jag för min del inte ha höjt ett ögonbryn. Utan någon speciell kunskap om hur dessa stycken rapporterades eller skrevs såg jag ingenting i dem som skulle ifrågasätta deras kvalitet, äkthet eller sanningsenlighet. Det finns inget att se här, gott folk, förutom hårt arbetande journalister som är engagerade i företagsrapportering. Jag hoppas att alla tre är glada över att veta att det är mycket svårare att bli finalist än att vinna ett pris.

Något olyckligt och oavsiktligt händer varje gång Pulitzerstyrelsen beslutar sig för att inte ge ett pris i en viss kategori. En finalist i någon annan kategori får sitt arbete hedrat ovillkorligt. Avsaknaden av en vinnare i en kategori gör att alla finalister blir sämre och uppmärksammar deras inbillade brister snarare än deras kapacitet.

Det är i detta sammanhang av respekt för de tre finalisterna som jag kommer att säga några saker om dem kollektivt som kommer att misstolkas som negativ kritik. Mitt syfte med att göra det är inte att förringa dem på något sätt, utan att föreställa mig den komplexa uppsättning krafter som verkar som kan resultera i att det slutgiltiga priset undanhålls.

Teori ett: Genreförvirring . Dessa tre verk är strängt taget inte långfilmer. Var och en är flerdelad serie med alla de speciella styrkor och svagheter som finns. Även om serier har vunnit det här priset tidigare, så har enstaka berättelser eller en portfölj av funktioner om en mängd olika ämnen. Även om en serie erbjuder djupgående rapportering och möjligheter till berättande, kan den sakna den fokuserade kraften hos en enskild berättelse. Tänk på kända tidningsstycken som t.ex 'Den fallande mannen' av Tom Junod eller “Frank Sinatra är förkyld” av Gay Talese.

Teori två: Läströtthet . Dessa verk – åtminstone de versioner jag läser online – är långa, långa, långa, så långa att jag var tvungen att ägna det mesta av gårdagen åt att läsa dem tillräckligt noggrant för att ge dessa bedömningar. Jag hoppas att jag inte är partisk av att ha skrivit en bok som heter 'How to Write Short: Word Craft for Fast Times.' Värdet på längd ska alltid vara proportionalitet, en längd som motiverar ämnet och lockar läsarens uppmärksamhet. Jag kan intyga att när man dömer en skrivtävling så känns långt arbete ännu längre. I alla tre verken var skriften i toppen och i slutet starkare än skriften i mitten, ett klassiskt problem som kan försvåra bedömningen.

Teori tre: Den sjukliga sanningen . Det här är svåra berättelser att läsa individuellt på grund av deras ämnen. Tillsammans kan de trycka ner läsaren, till och med en seriös styrelseledamot i Pulitzer. Stor journalistik handlar om den sjukliga sanningen, det kan inte förnekas. Men det är svårt att läsa tusentals ord om den fruktansvärda tortyren av ett barn, eller oskyldiga som skjutits ner av en galning. Berättelsen om läkarstudenterna kan ha fungerat som ett motgift mot mörkret, förutom att så mycket handlar om att skära upp lik.

Teori fyra: Den hängda juryn . Med 17 styrelsemedlemmar krävs det nio röster för att utse en vinnare (inte lika tufft som Cooperstown, gott folk). Ibland står en enda post högt över resten. Så var inte fallet här. Hur skulle jag ha röstat? Jag kunde ha röstat på Scott Farwell för att ha gett oss en karaktär för vilken det finns en gnutta hopp om ett anständigt liv mot bakgrund av den värsta sortens grymhet. Jag kunde ha röstat på Christopher Goffard för en serieberättelse som har fängslande inslag av ett sant brottsäventyr. Jag kunde ha röstat på Mark Johnson för att han tog oss in i en värld som vi visste fanns, men som vi aldrig hoppades få se på nära håll. Om jag tryckt på skulle jag ha gett en nick till Goffard.

Pulitzers styrelse hade möjligheten att hitta en vinnare i kategorin skrivfilmer. De ser allt. De kan ha bett juryn att lägga fram ytterligare en eller två finalister. De kunde ha valt finalister från en relaterad kategori – som förklarande journalistik – och flyttat den. Men människor som är inblandade i denna process, hur dedikerade till arbetet, kan lida av att bedöma trötthet och, oavsett lockelsen med Upper West Side, vill komma hem igen.