Vår skribent minns: På jakt efter den RIKTIGA Roy Clark

Redaktörens anmärkning: Denna kolumn dök ursprungligen upp i januari 2009 i St. Petersburg Times

Det var 1977, glansdagarna för TV-country westernprogrammet 'Hee Haw', så när jag kom till St. Pete Times skrev någon en berättelse om det och förklarade för läsarna att även om jag hette Roy Clark, var jag inte det. DEN Roy Clark, den som valde och flinade bredvid Buck Owens i nästan 25 år.

Under större delen av mitt vuxna liv har jag behövt svara på den frågan: Är du DEN Roy Clark, ibland på skämt, och ibland över telefon, med seriös förväntan. Det bästa jag kan komma på är, 'Jo, min MAMMA tycker det.'

Så hur är det att dela ett namn med en kändis?

Det är inte ett problem som jag möter ensam. Under min livstid har jag träffat John Wayne, George Burns, Linda Evans (som är gift med Bob Evans), Glenn Miller, Anne Murray, Joan Collins, James Dean och Tom Jones, som skriver sport för Times och delar ett namn inte bara med den walesiska soulsångaren utan också med huvudpersonen i en berömd engelsk 1700-talsroman.

Bara för skojs skull googlade jag på namnet 'Tom Jones' och fick mer än 14 miljoner länkar, väldigt många som inte har något alls att göra med sångaren, sportskribenten eller romanen. Och jag är säker på att många av dem har hört, vid ett eller annat tillfälle, 'Är du THE Tom Jones?'

Tänk på det. Hur skulle ditt liv ha sett ut om du hette Marilyn Monroe, eller Brad Pitt eller, yeesh, Roseanne Barr? Är du förvånad över att jag, när jag skrev en uppsats om countrymusik för New York Times 1976, lade till mitt mellannamn, Peter, för att inte förväxlas med THE du-vet-vem?

Alla dessa frågor kom att tänka på för två söndagar sedan när jag stod nära det gröna rummet i Ruth Eckerd Hall och väntade på att få träffa 'DEN Roy Clark', eller som någon annan uttryckte det, 'den RIKTIGA Roy Clark.' En säkerhetsvakt kom fram till mig, jovialt, och tittade på min namnskylt. 'Jag hörde dem säga att de skulle träffa Roy Clark i lobbyn, men jag lämnade honom precis på hans buss. Han äter sin lunch.'

Ungefär 20 minuter före föreställningen klockan 2 kom MANNEN in för att skaka hand och skriva några autografer. Min fru Karen och jag var först i kön. Han gick som en pingvin och återhämtade sig från höftprotesoperation. Han bar en rödbrun sportjacka, en skjorta i westernstil med vertikala ränder och en slips. Hans hår, ett verk av hantverkare utan tvekan, var alldeles för rött och puffigt för sina 75 år. Han var kort och tunnbröst med ett nästan perfekt runt ansikte, skämtsamma jordekorrekinder och ett listigt flin.

Jag visade honom min namnskylt och presenterade honom för Karen. Det var hennes födelsedag. 'Jag är gift med Roy Clark!' sa hon och lekte med.

'Välsigna ditt hjärta,' sa THE Roy Clark.

Jag sa till honom att det att bli uppkallad efter honom har gjort mitt liv 'mer intressant'. När de tog vårt foto hann jag klämma in en anekdot:

'Så det är 1975, och jag bor i Montgomery, Alabama, och jag stannar för bensin. Jag visar ett litet barn mitt kreditkort. Han läser den och säger: ’Så du är Roy Clark, va?’ Jag står för de vanliga kommentarerna. 'Ja,' säger jag och himlar med ögonen. ’Tja, glad att träffacha’, säger han, ’jag är Glen Campbell.’ Och visst var han det!”

THE Roy Clarks ögon vidgades vid slaglinjen. Dags för ytterligare ett handslag och en avskedstanke: 'Roy, det är en ära att dela ett namn med en så fantastisk musiker och en så bra man.'

Och så slog det mig: Det som hade varit en källa till mild irritation hade förvandlats till en känsla av nyckfull stolthet. Hej, tack och lov att jag inte hette Axl Rose eller O.J. Simpson eller Little Joey Stalin.

Istället delar jag ett namn med en man som under en karriär som sträcker sig över sex decennier har hedrats otaliga gånger för sina komiska talanger och sitt musikerskap. En man som öppnade för Hank Williams Senior. En man som på en spelning spelade bakom Elvis Presley och fortsatte att spela med nästan alla stora länder i sin generation.

Som har en stjärna på Hollywood Walk of Fame. Vem spelade kusin Roy i 'The Beverly Hillbillies'. Som satt med för Johnny Carson som gästvärd för 'The Tonight Show'. Vem blev ombedd att sjunga Mickey Mantles favoritlåt på hans begravning, Roys signatur 'Yesterday When I Was Young'. Som 1976 gjorde 18 utsålda konserter i Sovjetunionen, och 1988 bjöds tillbaka till ett befriat Ryssland.

Men bortom hans kändisskap fick jag veta att THE Roy Clark är en person värd beundran, en man som har samlat in miljontals dollar till barnsjukhus. Han har varit gift i 50 år med sin fru Barbara och han avslutar varje konsert med samma budskap: ”Första chansen du får, gör något fint för någon. … På grund av dig kommer den personen att gå ut och göra något trevligt för någon annan … Hela den här världen kan sluta göra fina saker för varandra, och vi kan vara de som börjar.”

Men låt det sägas att innan han erbjöd det budskapet till sin legion av mestadels gråhåriga fans, ledde han sitt begåvade sexmannaband, Roy's Toys, i en spännande 90-minuters hemtrevlig musik och humor. Från fjärde raden kunde vi se honom svettas och anstränga sig under bördan av en läkande höft, och det var tydligt att hans röst, vid 75 års ålder, hade tappat en del av sin räckvidd. Men morrandet som är kvar har sin egen charm. Det som fortfarande fungerar är de flygande fingrarna, kapabla att arbeta magi på banjon, mandolin, gitarr och fiol. Tidigt gav han oss den galopperande klassikern 'Ghost Riders in the Sky', och han avslutade uppsättningen med att visa upp sin fiolkänsla med en version av 'Orange Blossom Special', designad för att hålla alla oss unga whipper-snappers på plats. 'Det kan ta mig tre turer,' sa han med det busiga leendet, 'men jag kan fortfarande hämta lasset.'

Shicks, han är trots allt THE Roy Clark.